inga spår av bekymmer i våra andetag (jag tar livet på för stort jävla allvar)

vi står på dansgolvet på övervåningen och han är så jävla jävla snygg och han ler mot mig, intensivt, han ser så himla glad och ungefär kär ut, och vi hånglar och dansar och kramas och "jag är så himla glad över att vi har träffats" och "jag tycker om dig så väldigt väldigt mycket" och "jag blir så glad av att få vara med dig" och inuti kittlas det av alla känslor och att vara nära och kyssas och om det bara kan fortsätta vara exakt så här okomplicerat länge länge länge tack