när jag egentligen borde plugga

När jag står i kön på Ica får jag ett sms från G - "Okej, kan du snälla vara naken i min säng just nu?" - och det är nästan ett skämt hur starkt det suger till i magen, att jag blir bokstavligen knäsvag för att jag vill ha honom så mycket. Skyndar hem genom Vasaparken, måste på riktigt stanna ibland för att jag skakar av pur kåthet, sliter ut tvätten ur maskinen och kastar in den i torktumlaren, tar trappan i två steg i taget och börjar frenetiskt ställa in mjölkpaket och tomatpurétuber i kylskåpet. Mamma ringer och jag frågar hur hon mår, och blir irriterad på att hon beter sig som alltid - tassar verbalt på tå, säger inte rakt ut att det känns skitjobbigt att hennes man är alkoholist och att det har krävts att hennes äldsta dotter två gånger varit den som tagit tag i hela den härvan, utan nej nej hon är precis som när man pratar om sex, säger "allt det här" och är svävande. När hon frågar hur det är med mig säger jag att jo jag mår bra, jag är pragmatiskt och distanserat inställd till hela den här grejen, och då hör jag att hon är tudelad inför den informationen, att hon tycker att jag borde vara ledsnare, bry mig mer, ingå i något jävla familjeteam som ska fatta varandras händer, sjunga We shall overcome och tillsammans ta oss ur det här. Men vad fan, det fattar väl vem som helst att det är skitviktigt att jag lär mig vara en vuxen, autonom person som älskar mina föräldrar och vill ha en god relation till dem men som inte hänger upp min identitet, min självkänsla och lycka, på hur de agerar. "Ja ja, visst, det är väl första steget", säger hon, och jag vill bara skrika att nej din jävla idiot, det är det enda steget, det skulle vilken terapeut som helst säga, all sörja och sorg kring er kväver mig just nu och om jag ska kunna vara en hel människa måste jag få vara min egen. Men det säger jag inte, utan bli bara lite kort i tonen och lägger på för att med snabba snabba steg gå hem till G. När jag kommer dit hinner jag bara ta ett steg in i hallen innan han sliter mig närmare och vi faller mot väggen, mina händer genom hans lockiga hår, och dörren ut i trapphuset är fortfarande öppen. Vi skrattar lite, jag lindar av mig halsduken och hänger av mig jackan, blir upphånglad mot väggen, snör av mig mina skor, ramlar in i hans rum. Efter en extatisk timme är hans lakan helt i oordning. Sen äter vi pyttipanna (med sparris och skogschampinjoner) i hans kök och pratar om att facebookstalka folk man hatar.

dina händer

Gs väska blev stående nedanför min sängs fotände i två dagar, eftersom han båda morgnarna skulle direkt iväg till skolan. När han kom för att hämta den i eftermiddags hade jag egentligen bara tid för att hångla lite, men hela min kropp ville bara vara så nära hans som det var fysiskt möjligt. Vad finns det att göra när jag sitter gränsle över honom och hånglar så att blodet rusar genom alla vener och artärer, förutom att dra av hans polotröja spänna upp hans smala ljust konjaksfärgade skärp knäppa upp hans jeans? När bara en blick från honom, hans hands lätta beröring längsmed min hals, eller hans tunga andning, får mig att kvida? Efteråt, när klockan kanske var kvart över tre, trasslade vi ihop våra ben och armar och somnade, sov omslingrade i skenet från min ljusslinga över fönstret där världen utanför började läggas i mörker. "Jag tycker om dig, jättejättemycket," viskade han med nyvaken röst mot min nacke när vi långsamt vaknade en timma senare, "det här var en väldigt mysig eftermiddag".

hädanefter ska jag vara bra

Jag kanske borde vara ledsnare, men jag mår förvånansvärt bra. Det får bli vad det blir, gå som det går, man har vad man har - ja allt det som betyder att det som ligger utanför ens kontroll inte bör nojas över. I måndags träffade jag KO, det var ett helt år sen sist och det var så himla lätt och fint. Hon är så jävla bra verkligen. Det är fint med människor som är så öppna, så intima så snabbt. Sen gick jag förbi radion, hämtade upp EA, och så gick vi till Ica och handlade tillsammans. Så ägigt vardagshäng? På kvällen kom G och vi somnade godkänt tidigt och gick upp nio för att äta frukost. Sen hade jag styrelsemöte, vilket var roligt, och därefter träffade jag EL för att äta lunch tillsammans. Det var så länge sen bara hon och jag sågs och så kan vi inte ha det! Jag berättade allt om pappa för henne, och om Ls ätstörningar som aldrig blir bättre, och hon sa alla de rätta sakerna precis som vanligt. Åh, alla dessa bra personer jag har omkring mig alltså.

elektriskt

Jag kastar ner nycklarna med knappt en tråd på kroppen och när G kommer in genom dörren ställer han ner väskan och säger hej innan vi febrigt hånglar, och jag sliter med skakande händer av honom hans kläder så fort jag bara förmår.

kaos

Har haft några märkliga, vidriga dagar. H ringde i torsdagskväll, jag blev irriterad för att han... störde? Men allt jag kände var att han skulle ta sin kladdiga saknad och sin konstiga röst och försvinna en enda jävla gång. Jag fattar inte hur det blev såhär, jag trodde ju att jag skulle sakna honom som person jättemycket, men nu är det som att allt jag kan se är hur han är lite töntig, lite fel, och jag vill inte bli påmind om det.

Ja, sen åkte jag hem till mina föräldrar och var tvungen att en gång för alla inse att pappa är alkoholist, att han inte alls har slutat fast vi pratade om det i Nice, och så var jag tvungen att vara den vuxna fast det borde vara han och mamma som är det. Hade någon typ av intervention på lördagsmorgonen där jag förklarade att om inte han slutar dricka helt så tänker jag sluta åka hem. Det gick bra, eller så bra ett sånt samtal nu kan gå, där vi satt alla fyra runt köksbordet, med tårar trillande nerför kinderna, men sen skulle han hantera det som han brukar, dvs "vara ifred" och inte deala överhuvudtaget. Så när jag skulle åka tillbaka till stan vid tretiden hade vi inte pratat, och när jag försökte så var han en sån jävla idiot att allt rämnade. Världens jävla Noréndrama. Men jag orkar fan inte vara den som håller allt flytande. Jag flippade, han blev helt vansinnig och slog på riktigt näven i bordet och ställde sig över mig och vrålade. Det finns inte en chans att jag viker mig för dig tänkte jag och sträckte på mig, ställde mig på tå, och skrek i hans ansikte. Då fick L en liten panikångestattack (den första av fyra) och jag höll i hennes ansikte och fick henne att komma ihåg hur man bär sig åt för att andas. Jag lovade att allt skulle bli bra. Efter en uppslitande timme blev allting tillslut... lugnt. Liksom skakigt men stilla, om den paradoxen kan förklara något. Jag tror det kommer bli bra. Men det känns så konstigt, helt sjukt liksom, det är så svårt att ta in det i min identitet. Jag har en pappa som är alkoholist. Jag berättade för EA som var världens finaste och sa att det inte finns något som är en alltigenom bra fadersrelation och att allt kommer bli bra.

Jag kanske borde ha stannat en natt till, men jag längtade efter Uppsala och mitt rum och mina kompisar och att få ha ett vanligt liv bara. Alltså åkte jag tillbaka, sminkade mig och gick ut för att dansa och fira födelsedagar, och hade en fin kväll. Idag var jag bakis (orkar inte hur mycket ångest jag haft kring mitt eget drickande de senaste 48 timmarna, oroat mig för om jag inte har kontroll och så vidare i all oändlighet), käkade lunch med FW och försökte komma på hur jag ska prata med SM så att det inte blir så jävla dålig stämning så fort vi är på samma ställe. Snart ska jag ta en promenad för att hämta ut ett paket, sen ska jag till VR för att färga håret och kolla på Buffy och sen, inatt, kommer äntligen G tillbaka från Krakow och då tänkte den här tjajen ligga.

självföraktet

De senaste två-tre veckorna har allt som har med studierna att göra gått helt åt helvete. Jag vaknar för sent, äter lunch långsamt, lyssnar på podcasts, slösurfar, sover lite vid fyratiden, och sen har dagen gått utan att jag fått något gjort alls. Jag får sån förlamande jävla ångest av det här, vilket är direkt kontraproduktivt. Men hela tiden ligger det en matta av meningslöshet över min pluggtillvaro, en fond av uppgivenhet och en känsla av att det här inte är på riktigt. Och då får jag ångest över det: att jag inte tar till vara på mitt liv, att jag inte gör mitt allra allra bästa och anstränger mig och gör det jag borde. Istället försvinner tiden på konstiga sätt och jag har svårt att andas när jag tänker på min framtid.

hello darkness, my old friend

Fem i tre tänker jag, som så många gånger förut, att nu ska jag bara ta en dusch och sen ska jag komma igång med det som bör (måste) göras - läsa, skriva, prestera litegrann. Ur de skråliga datorhögtalarna strömmar The Sound of Silence och när jag virat handduken omkring mig för att gå ut ur mitt rum blir jag stående, temporärt lamslagen av hur många nyanser av blått som eftermiddagsljuset förmår framkalla. Den frostbitna gräsmattan, de sovjetgråvita husen, fönsterkarmen, spetsgardinerna och himlen självt, allt i elektriskt ljusdova blåtoner.

"jag kan verkligen uppskatta ett bra gagg"

Idag har jag hittills inte fått mycket vettigt gjort. Sov alldeles för länge och väldigt oroligt, drömde konstiga och lite obehagliga drömmar. Har drömt att pappa är elak flera gånger den här hösten, och jag antar att det har att göra med att vi bråkade en del i somras och att det känns som att vår relation är i en svacka. Plus att han är en typisk jävla man som inte alls är i kontakt med/kan kommunicera sina känslor och jag orkar inte ta ansvar för det känslomässiga arbetet i min fadersrelation. Ja herregud jag kommer ju göra konst av det här. Och/eller gå i terapi. Jaja, jag orkar inte gräva i mitt fadersförhållande nu, utan tänkte mer ba berätta vad som hänt denna extremt gråkalla tisdag.

Vaknade alltså efter knäppa freudianska drömmar kvart över elva, låg kvar i sängen och vred mig lite innan jag släpade mig upp för att möta FW i tvättstugan 12.00. Då hade vi tvätthäng nämligen! Så himla bra och rolig sak med att bo i husen mittemot varandra och dela tvättstuga, att göra det urtråkiga till ett häng! Så vi hivade in smutstvätten, gick upp och åt matlådelunch i FWs kök och pratade om lifvet i några timmar. I lördags på väg hem från Smålands så diskuterade vi hela SM/AR/jag-grejen, att det fortfarande är så konstigt att träffa dem. Och att de är kyliga mot mig. Och att de tydligen inte gillar EA? Fy fan vad arg jag blev. Jävla idioti. Samtidigt saknar jag SM lite, jag skulle gärna vara kompisar. Jag vet bara inte hur jag ska göra, jag pallar inte vara den som bryr mig. Men FW tror att han saknar mig, och tycker att det vore roligt om det kunde bli lite bättre stämning. Och det kan jag bara hålla med om. Det känns så konstigt att jag inte träffar dem som ett gäng. Ja så det pratade vi om idag, och om framtidsångest och behovet av egentid kontra att känna sig ensam och annat viktigt.

Sen vek jag tvätt, lyssnade på podcasts, duschade, och så var klockan halv sju och EA kom hem till mig och åt middag och var kvar här i typ tre timmar. Det var så himla skönt, vi har inte haft tid att sitta och prata ordentligt på länge känns det som. Så ett hederligt psyksnack (Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis urbra ord <3) var precis vad som behövdes! Vi pratade också om framtiden, om att prestera och vilken typ av relationer man vill ha och allt annat liksom. Åh vad jag älskar henne.

all I think about everyday is just kissing you

Igår åkte G tillbaka hit istället för att stanna i Stockholm när han hade jobbat klart, så kvart över åtta stod han utanför min port med jättekalla händer och en väska full med kläder som han hade hämtat från någon pojkrumsgarderob. Vi hånglade i massa timmar, sov, hånglade och sen hade klockan hux flux blivit kvart över ett och han var tvungen att gå på föreläsning. Imorgon åker han till Krakow och landar inte förrän vid midnatt på söndag. Då är det tre veckor sen vi låg. Jag håller på att gå sönder av den här åtrån - jag klarar inte av att tänka sammanhängande utan blir plötsligt stående tyst och ser för mitt inre hur mina fingertoppar stryker lätt över hans revben, kan nästan fysiskt förnimma hans läppar mot min hals, hans hand intrasslad i mitt hår, hur han andas tungt... På söndag natt kommer han hit från flygplatsen istället för att åka hem. Jag längtar.

tusen meter tyll

I fredags kom L hem till mig efter skolan, och vi gick i det kalla, våta novembermörkret till tåget och åkte ner till Stockholm för att se Svansjön på operan. Det var jättefint. Mest tyckte jag om andra och fjärde akten, som utspelar sig vid sjön med alla svanjungfruarna som med sträckta anklar snurrade runt runt med vit tyll överallt. Ett rätt så magiskt sätt att tillbringa en kall höstfredag.

detta eviga jävla liv

Ja jag började ju i princip på min hemtenta, som vi fick förra tisdagen, IDAG. Dagen när den skulle in. På C-nivå. Nejdå hade skrivit en halv sida av tio innan ju. AAAGGHHH. Så den skickade jag inte in. Åh fy fan vilket självförakt jag känner, håller jag på att bli en himla pluggmisslyckare som inte klarar av någonting? Skola är ju det enda jag har kunnat och nu kan jag inte det. Nej nu vill jag lägga mig ner och gråta och sova men det får jag inte pga ska sitta med den här undermåliga skiten nu tills jag skickar in det, det får bli gryning om det så måste. Hejdå mvh puckot :((((

"det är helt uppenbart för mig att jag kommer åka tillbaka hit på söndagskvällen istället för på måndagen efter jobbet nästa helg"

G kom hit och hade med sig en flaska kolsyrat vatten med granatäppelsmak - "de hade inga askar med violtabletter, jag letade" och jag log för mig själv eftersom han hatar viol - och så åt vi pekannötglass och hånglade till Virgin Suicides. Sen bestämde vi förnuftigt att vi skulle låta bli att tänka på att ligga eftersom det är fysiskt omöjligt, och så pratade vi om roliga saker, som skvän. Men hoppsan han har ju så himla sexig kropp vackert leende sånt knullsug i blicken. Det var helt sinnessjukt att ligga där och ha såpass ont av den här onödiga jävla smittan som tagit sig in i mig och ändå vilja ha honom så himla mycket. Tio dagar till bara.

allt jävelskap

Sov oroligare än jag gjort på ett halvår inatt, feberyrade, mådde illa, ja allt var bara sämst. Hade så jävla ont när jag vaknade att jag fattade att jag dragit på mig någon skit. Gick till gyn, fick veta att jag blivit smittad, började gråta som den stabila person jag är. Nu har jag tre olika mediciner som världens bästa EL hämtade ut eftersom jag låg och kippade i sängen pga matt och smärtor. Ringde G som kom hit och hängde i några timmar efter att han också varit på ett (o)trevligt visa-könet-för-en-läkare-besök. Jag tycker verkligen om honom, vill träffa honom snart igen trots att vi ej kan ligga på minst 10 dagar. Den lilla känslan orkar jag inte riktigt analysera. Nåväl. Har legat i sängen hela dagen och kommer väl göra det imorgon och på fredag också. Fan. Ja så kan väl livet också vara dvs uselt.

neurotikern

Ojojoj nu härjar ångest min kropp. Har inbillat mig att jag har alltifrån herpes till hiv de senaste 48 timmarna, googlat som en besatt, känt en stigande ömhet i fitty. Jag har ju gjort misstaget att cykla omkring med en cykelsadel i flippin hårdplast vilket EJ är bra för kvinnokönet, speciellt inte när det är minusgrader. Och en har en jävligt slö rakhyvel. Okej förlåt om jag satte igång er fantasi nu ni, ja vad kan det vara, tre läsare men harlå vi måste prata om fittan lite vardagligare! Hursomhelst, nu är jag övertygad om att den där cykelsadeln har noll och intet med dessa smärtor att göra utan att jag istället har en förebannat avancerad std. Och! Jag härjas av feber och ont i halsen och en massa annat, och det är ju antingen en förkylning med världens sämsta timing eller mitt hivsmittade immunförsvar som går åt helvete (okej kan ej skoja om detta pga hyperventilerar då). Är stressad något alldeles inför att gå till studentgyn imorgon och få veta något nedslående. T ex om det är herpes. Det blir en ALDRIG av med. Och då måste jag säga det till alla future ligg, nej fy fan. Och! Kanske ringa EW och FW och ba hörru du har kanske herpes, gå och kolla gullis puss. Nej men oj nu är det ett par svaga handleder som skriver det här.

är en sån jävla kliché

Jag var jättefull i lördags, hos mig på JLs korridorsfest på cykeln på väg in till stan (ramlade och hade sönder munnen lite, aj), skulle egentligen dansa med EA men det var för lång kö så vi cyklade uppgivet hem. Fick någon slags ångestattack och var tvungen att ringa henne pga kände mig som världens mest ospännande person som kom hem 00.34 en lördagskväll. Bestämde med G att han skulle sova hos mig, fick panik över det pga det kändes som att det är för nära egenmäktigt förfarande och att jag håller på att bli känslomässigt engagerad fast jag inte kan det. Och att det hugger i mig när jag tänker att det är så jävla typiskt att vara den som vill lite mer, fast jag inte vet vad han tycker. Men glömde så klart bort det när han kom och var snygg och rolig. På morgonen gjorde vi något trevande försök att sätta ord på vad det är vi har/gör/är, vilket typ mynnade ut i att ingen vill ligga med någon annan och skulle bli svartsjuk om den andre låg med någon annan. Måste vänja mig av vid det här patriarkala kapitalistiska relationsägandet. Sen hittade G några mystiska prickar och nu måste jag gå och testa mig, fuck fuck fuck.