kaos

Har haft några märkliga, vidriga dagar. H ringde i torsdagskväll, jag blev irriterad för att han... störde? Men allt jag kände var att han skulle ta sin kladdiga saknad och sin konstiga röst och försvinna en enda jävla gång. Jag fattar inte hur det blev såhär, jag trodde ju att jag skulle sakna honom som person jättemycket, men nu är det som att allt jag kan se är hur han är lite töntig, lite fel, och jag vill inte bli påmind om det.

Ja, sen åkte jag hem till mina föräldrar och var tvungen att en gång för alla inse att pappa är alkoholist, att han inte alls har slutat fast vi pratade om det i Nice, och så var jag tvungen att vara den vuxna fast det borde vara han och mamma som är det. Hade någon typ av intervention på lördagsmorgonen där jag förklarade att om inte han slutar dricka helt så tänker jag sluta åka hem. Det gick bra, eller så bra ett sånt samtal nu kan gå, där vi satt alla fyra runt köksbordet, med tårar trillande nerför kinderna, men sen skulle han hantera det som han brukar, dvs "vara ifred" och inte deala överhuvudtaget. Så när jag skulle åka tillbaka till stan vid tretiden hade vi inte pratat, och när jag försökte så var han en sån jävla idiot att allt rämnade. Världens jävla Noréndrama. Men jag orkar fan inte vara den som håller allt flytande. Jag flippade, han blev helt vansinnig och slog på riktigt näven i bordet och ställde sig över mig och vrålade. Det finns inte en chans att jag viker mig för dig tänkte jag och sträckte på mig, ställde mig på tå, och skrek i hans ansikte. Då fick L en liten panikångestattack (den första av fyra) och jag höll i hennes ansikte och fick henne att komma ihåg hur man bär sig åt för att andas. Jag lovade att allt skulle bli bra. Efter en uppslitande timme blev allting tillslut... lugnt. Liksom skakigt men stilla, om den paradoxen kan förklara något. Jag tror det kommer bli bra. Men det känns så konstigt, helt sjukt liksom, det är så svårt att ta in det i min identitet. Jag har en pappa som är alkoholist. Jag berättade för EA som var världens finaste och sa att det inte finns något som är en alltigenom bra fadersrelation och att allt kommer bli bra.

Jag kanske borde ha stannat en natt till, men jag längtade efter Uppsala och mitt rum och mina kompisar och att få ha ett vanligt liv bara. Alltså åkte jag tillbaka, sminkade mig och gick ut för att dansa och fira födelsedagar, och hade en fin kväll. Idag var jag bakis (orkar inte hur mycket ångest jag haft kring mitt eget drickande de senaste 48 timmarna, oroat mig för om jag inte har kontroll och så vidare i all oändlighet), käkade lunch med FW och försökte komma på hur jag ska prata med SM så att det inte blir så jävla dålig stämning så fort vi är på samma ställe. Snart ska jag ta en promenad för att hämta ut ett paket, sen ska jag till VR för att färga håret och kolla på Buffy och sen, inatt, kommer äntligen G tillbaka från Krakow och då tänkte den här tjajen ligga.