när jag egentligen borde plugga

När jag står i kön på Ica får jag ett sms från G - "Okej, kan du snälla vara naken i min säng just nu?" - och det är nästan ett skämt hur starkt det suger till i magen, att jag blir bokstavligen knäsvag för att jag vill ha honom så mycket. Skyndar hem genom Vasaparken, måste på riktigt stanna ibland för att jag skakar av pur kåthet, sliter ut tvätten ur maskinen och kastar in den i torktumlaren, tar trappan i två steg i taget och börjar frenetiskt ställa in mjölkpaket och tomatpurétuber i kylskåpet. Mamma ringer och jag frågar hur hon mår, och blir irriterad på att hon beter sig som alltid - tassar verbalt på tå, säger inte rakt ut att det känns skitjobbigt att hennes man är alkoholist och att det har krävts att hennes äldsta dotter två gånger varit den som tagit tag i hela den härvan, utan nej nej hon är precis som när man pratar om sex, säger "allt det här" och är svävande. När hon frågar hur det är med mig säger jag att jo jag mår bra, jag är pragmatiskt och distanserat inställd till hela den här grejen, och då hör jag att hon är tudelad inför den informationen, att hon tycker att jag borde vara ledsnare, bry mig mer, ingå i något jävla familjeteam som ska fatta varandras händer, sjunga We shall overcome och tillsammans ta oss ur det här. Men vad fan, det fattar väl vem som helst att det är skitviktigt att jag lär mig vara en vuxen, autonom person som älskar mina föräldrar och vill ha en god relation till dem men som inte hänger upp min identitet, min självkänsla och lycka, på hur de agerar. "Ja ja, visst, det är väl första steget", säger hon, och jag vill bara skrika att nej din jävla idiot, det är det enda steget, det skulle vilken terapeut som helst säga, all sörja och sorg kring er kväver mig just nu och om jag ska kunna vara en hel människa måste jag få vara min egen. Men det säger jag inte, utan bli bara lite kort i tonen och lägger på för att med snabba snabba steg gå hem till G. När jag kommer dit hinner jag bara ta ett steg in i hallen innan han sliter mig närmare och vi faller mot väggen, mina händer genom hans lockiga hår, och dörren ut i trapphuset är fortfarande öppen. Vi skrattar lite, jag lindar av mig halsduken och hänger av mig jackan, blir upphånglad mot väggen, snör av mig mina skor, ramlar in i hans rum. Efter en extatisk timme är hans lakan helt i oordning. Sen äter vi pyttipanna (med sparris och skogschampinjoner) i hans kök och pratar om att facebookstalka folk man hatar.