(23 augusti)

Det symboliska i att vi tar cyklarna och drar på picknick är så enormt att jag inte orkar ta in det. Vi sätter oss på några skruttiga filtar jag har tagit med på en åker vid min grusväg och så låter vi timmarna gå. Och det gör ont inuti för det är så sorgligt. Han är så himla fin. Och stilig. Och han har köpt en jättefin cykel och jag får en klump i halsen när jag tänker på att han ska cykla med andra nu. Det är märkligt att det är så lätt, och samtidigt så självklart att det är det, för han är den enda jag kan vara helt mig själv med. Nu måste jag hitta ett nytt mig själv och det känns oöverstigligt. "Visst är det konstigt att någon annans kropp kan kännas som ens egen" säger jag och han nickar. Jag håller min hand i hans nacke, i den där välbekanta nacken som jag smekt, kysst, älskat i fem år och som inte är min längre. I skydd av det höga gräset kurar vi ihop oss och våra kroppar vet precis var den andra finns, lägger sig så naturligt tillrätta som två pusselbitar. Jag gråter. Vi saknar varandra. Det är det sorgligaste som har hänt i hela mitt liv: att jag inte längre är kär i honom men ändå älskar honom så outhärdligt mycket. Vi kysser varandra, men inte på ett dåligt sätt; vi hånglar inte, gör inte någon dum post-break-up-grej, utan vi låter våra läppar och tungor förklara att vi saknar varandra och att det här är hej då. Han har fått en fantastisk lägenhet och jag ska få komma och hälsa på och då ska vi vara kompisar, då ska någon fysisk distans finnas mellan oss och vi vet det båda två. Det här är sista gången vi ska ligga sked på en äng och andas i takt (det är helt sjukt hur bara hans andetags rytm får mig att känna mig som hemma). Och när jag kommer hem nästan skrattar jag åt att jag bara dagen innan trott att jag saknar SM för herregud allt det är bara projektioner för att jag har slutat vara förälskad i min viktigaste person och tomheten efter honom är monumental.