Jag åker hem till mina föräldrar på fredagen. När L slutar står jag redan och väntar på henne vid busshållplatsen och så åker vi de drygt fyra milen med den gula bussen som förra året transporterade mig varje dag. Hemma hos mamma och pappa luktar allt som vanligt och jag blir automatiskt sjutton år när jag kliver in över tröskeln - att jag kunde leva så här hela sommaren är en gåta.
Att vara hemma i det stora röda timmerhuset har blivit synonymt med att väga mig, ingen annanstans har jag tillgång till en våg nämligen. Jag vet att jag ätit för mycket godis och chips, varit full för ofta och att jag inte tränat sen i april, så det borde inte komma som en överraskning när siffrorna än en gång visar vad de gjorde innan jag gjorde slut med H. Jag har ju i ärlighetens namn känt det, känt hur mina lår och min mage tänjts ut igen, känt hur jeanslinningen igen skär in i sidorna. Men ändå känns det otrevligt att se det så där absolut, se de svarta pixliga siffrorna mot giftigt gulgrön bakgrund. Jag trivs inte alls med det. Jag vill genast gå ner fyra kilo igen. När csn kommer på fredag ska jag genast gå och köpa mig ett gymkort och sluta köpa choklad som jag ändå blir illamående av.
Och hela tiden den dubbla ångesten: å ena sidan ångesten över att bry sig om kroppen på det här viset, att hela tiden längta efter att skala av ett lager till och bli fast när jag intellektuellt vet att ingen skulle beskriva mig som tjock; å andra sidan ångesten över att möta spegelbilden och inte känna igen sin kropp för att den är för stor, för mjuk och för, ja jag skäms när jag tänker det, för osexig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar