Youth knows no pain (4 juni)

Jag ringer för att önska lycka till eftersom de åker till New York med bandet om två dagar och han, med sitt usla sifferminne, känner inte igen mina föräldrars nummer så han låter lite officiell när han svarar, vilket är både bra och dåligt. Han mår fortfarande inte bra säger han, men lite bättre i alla fall. Vi pratar om ytliga saker, eller inte ytliga kanske men inte om Oss. Jag kommer på mig själv med att hela tiden driva samtalet framåt, komma på nya samtalsämnen, och plötsligt säger han "Visst tycker du också att det är svårt att lägga på". Ja det är det. Det är svårt för att det känns som varje gång vi lägger på så ökar avståndet mellan oss. Det är svårt för att det lilla hejdå inte längre, som förut, ska följas av puss jag älskar dig vi ses om en timme, utan det här hejdået är en del av ett stort slutgiltigt farväl. Och det är svårt för att jag faktiskt vill det, paradoxalt nog eftersom det borde göra det lättare, men så är det. Till slut säger vi hur som helst hejdå och lägger på och jag har dåligt samvete eftersom jag oftast är glad, eller inte-ledsen, och gör planer för framtiden och skrattar och tänker på annat och fantiserar om att få ligga med SM, FE, AF.